Undrar om jag ska orka måla några lager till på allt som ska målas innan jag kryper ner under det varma täcket bredvid min fina Lovis? Kanske jag tjatar om hur fin hon är? Men vet ni, kärleken till den lilla varelsen är obeskrivlig. Man hör ofta föräldrar tala om den stora kärlek de känner till sina barn, och jag hör nu mera till den skaran. Hon är så fin när hon sover och jag kan ligga hur länge som helst och titta på henne innan jag somnar. Ett leende gör att mitt hjärta smälter. Min fina, fina dotter.



Vad poetisk jag blev. Frågan var ju om jag skulle orka måla eller inte... Och jag tror nog jag tar den sista energin jag har och gört. Då blir Fredrik glad när han kommer upp imon och jag kan gå och lägga mig nöjd över dagens arbete. Så får det bli!